På film känns det som att varenda produktion har med en kärlekshistoria, oavsett hur irrelevant den är för temat. Det kan vara en film om att slå ihjäl zombies – vi kan ändå räkna med att de kvarvarande karaktärerna kommer att kyssas i slutet.

I min redigering just nu ifrågasätter jag relevansen för manusets olika delar, med målet att skala bort allt onödigt. En sak som jag tvekar på är biintrigen där två av karaktärerna blir förälskade i varandra. Det fördjupar dem som karaktärer och gör upplösningen mer känslosam, men är kärlekshistorien nödvändig för bokens huvudintrig? Jag tycker att den måste vara det. För mig tillför inte förälskelse för förälskelsens skull mycket till en redan fullgod bok.

Men det verkar ju, utan tvekan, som att författare av olika slag gemensamt kommit på att en kärleksintrig är ett bra sätt att förhöja och sälja en historia. Kärlek engagerar folk. Vi känner igen oss i en nykär tonåring, lider med en olyckligt kär person och gläds med ett par på deras bröllopsdag.

Jag skulle vilja utveckla och säga att det inte bara är kärlek som engagerar folk, utan känslor. Jag tror på att man kan bygga en känslosam, engagerande berättelse utan romantisk kärlek, men däremot inte utan att karaktärerna har relationer och upplever starka känslor som smittar av sig på läsaren.

Och, en bra väg för att få till det är just genom att lägga till en kärleksintrig.

Om förälskelsen mellan mina karaktärer ska med, måste den integreras djupare. Och om inte, ska jag säkerställa att jag har andra sätt att göra karaktärernas relationer starka på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s